Efter några dagar i New Plymouth i regn och rusk har fortsatt med vår road trip, denna gång med Elin som guide.
Vi åkte iväg tidigt på fredagen mot Rotorua och spanade in naturen på norra ön. Elin körde som värsta ”Kiwi”, och jag & Helena kände oss som pensionärer när vi påpekade hastigheten när vi sladdade genom kurvorna.
Efter att vi hade checka in på hotellet, så åkte vi ut för att ta en promenad i träden. När vi kom dit var kön 40 minuter lång, men set var värt väntan.
Vi var fräscha nog efter vinturen för att starta resan tidigt nästa morgon mot Christchurch. Vi åkte längs havet på östkusten och stannade på lite fik och rastplatser. Alla rastplatser är väldigt fräscha och välstädade.
När vi närmade oss Christchurch så blev det 2 filer på motorvägen (första på resan) och sen enkelriktade gator inne i stan. Efter att ha kört fel ett par gånger lyckades vi återlämna bilen och få hyrfirman att köras oss till hotellet. Efter vi hade checkat in så gick vi ut på stan. Efter ett tag upptäckte vi Christchurch ”hop on / off” var en spårvagn som man åkte runt i.
Christchurch drabbades av en stor jordbävning 2011. En hel del byggnader föll samman eller blev skadade. Så det var en hel del nybyggda hus, och några äldre kyrkor som renoverades. En kul grej är att många hus hade målningar på sidorna.
Dagen efter åkte vi ut till flygplatsen och tog planet till New Plymouth och äntligen träffade vi Elin 😊. Nu ska vi ta det lugnt, på fredag går resan vidare.
Nu var det dags för att besöka vingårdar och prova det lokala vinet. På kartan såg det ut att vara en kort sträcka mellan Nelson och Blenheim, men som det kan vara i New Zealand så var den snabba vägen avstängd. Vi körde förstås fel så de tog nog 3 timmars färd jämfört med 1 timme på den snabbaste vägen. Inte nog med det när vi kom körande mitt i ”ödemarken”, så hittade vi en skylt med texten ”Food” på. För ovanlighetens skull stannade vi till och hittade en pärla i ödemarken. Där stod en thailändska och sålde cappuchino och varma mackor som tillagades på hennes spis Det var hela tiden nya gäster som kom och beställde av henne och vi såg leende på hur hon bemötte sina kunder.
Sen när vi kommit till Blenheim så checkade vi in på det sämsta motellet hittills och avslutade dagen med att spana supporters för samoa som åkte runt och tutade i staden för sitt lag som spelade rugbyfinal (som de senare förlorade).
Nästa dag började vi med att bli upphämtade och utkörda till hjärtat av vindistriktet. Vi hade tagit en 50/50 tur där man cyklade runt med en guide under förmiddagen och själv på efter eftermiddagen. Efter att ha provat ut cyklar bar det iväg till 3 vingårdar för provsmakning. Har man varit på provsmakning i Stellenbosch så var det lite i glasen och kvalitén inte riktigt på samma nivå.
Eftersom det regnande beslutade vi oss för att hitta sen närmste vingården med mat, så det blev en öl &pizza till lunch. Alla servitriser var typ 16 år gamla så det ett charmigt serverande.
För er som inte vet är ca 25% av ställena stängda eller har en ”limited service” för att de saknar personal, så de anställer i princip allt, så det kan bli lite tokigt ibland.
Efter maten bestämde vi oss att vi hade druckit tillräckligt och begav oss till upphämtningsplatsen där det fanns ett cafe’ med ankor. Sen tog vi bussen tillbaka till hotellet.
I fredags tog vi oss ann Abel Tasman parken. Vi hade bokat lite lyx resa (trodde vi), men dagens avslutades med ett träningspass. Men låt oss inte gå förväg…
Dagen började med en resa från Nelson till Abel Tasman parken. Vi hade bokat en katamaran med en enkel ”walk about” på endast 13 kilometer tillbaka till vår bil. Efter lite väntande blev vi upphämtade och körda till hamnen.
Efter att bordat katamaranen så drog vi iväg sjövägen mot Ancorage beach. Vi var de enda passagerarna så vi kunde väljs plats. Tyvärr var det vindstilla, så vi gick för motor hela vägen. Vi passerade ett antal stränder och en en ö med sälar. Det var tydligen en stor grej, så vi undvek att berätta att sälar finns i massor i de svenska vattnen.
Sen var det dags att vandra tillbaka till bilen, en enkel sträcka på 13 kilometer. Hur svårt kan det vara. Vi startade från Ancorage beach med en lätt stigning på 120 meter, för att sedan vandra upp och ned lite om vartannat. Sen avslutade vi vandring i hällande regn (vilket det tydligen alltid gör).
Så var det det dags för resans längsta bilfärd. Vi hämtade vår hyrbil tidigt på morgonen och åkte först för att skaffa ett lokalt simkort, men det var för dyrt tyckte vi om vi jämförde med våra egna abonnemang . Sen iväg för att bunkra lite frukost och sen bar det iväg på 6’an mot Frans Josef (röda pinnen).
Vägarna är perfekta, lagom breda, tydligt skyltade och med Maps.me så hamnar man alltid rätt. Längs 6’an går det upp och nedför berg på krokiga vägar, ett eldorado för en MC åkare.
Längs vägen finns det massor med utsiktsplatser och campingar. Själva kör vi motell klassen, så vi stannar mest för att fota, äta en frukt eller bara bli uppäten av alla knott.
Målet för första stoppet var Frans Josef glaciär, men det var inte mycket man såg av den, Det var ingen is kvar, men man såg hur långt den hade sträckt sig. Då får man tänka att det är vår i New Zealand, globala uppvärmningen?
Efter ha avnjutit en god middag och en god natts sömn och gick resan vidare mot slutmålet Nelson. Bilresan gick smärtfritt då det inte var så många berg att korsa. Så nu ligger vi på hotellrummet och vilar upp oss inför morgondagens utmaning.
